Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Lugnet före stormen?

politikPosted by Christina 19 Jan, 2013 11:46

- Vi får se vad som händer den 25 januari – och den 26:e.

Uttalandet ackomanjeras av en axelryckning och en min som är svårt att tyda, men som snarare visar hopplöshet än framtidstro. Att fråga om den nuvarande situationen i Egypten är som att sätta på en gammal skiva. Av alla jag talat med har jag hittills bara stött på en enda som inte på ett eller annat sätt sagt ”det är värre nu än före revolutionen”.

Jag hör folk jämföra Egypten under Morsi med både Iran och Saudiarabien. Det finns en reell oro för utvecklingen, men det finns också en påtaglig rädsla för vad som kan hända på gatorna.

- Det har blivit mycket farligare för kvinnor att vara ute ensamma.

Rädslan finns där, oavsett hur befogad eller obefogad den är. Rädslan formar kvinnors liv och rörelsefrihet. Jag har läst om flera fall av övergrepp på kvinnor, hört om hur islamister gjort kvinnor till måltavlor för hat, förtal, hot och direkta attacker. Jag kan omöjligt säga något för att besvärja oron. Rädslans geografi är en helt annan än vredens.

Men i allt detta finns en tydlig önskan om något annat. Folk är besvikna över utvecklingen, men besvikelsen är också parad med en ilska som ligger under ytan. Många är förbannade över det som håller på att hända med det land som den 11 februari 2011 såg ut att gå en så ljus framtid till mötes.

Fotbollsklubben Ahlys Ultras är en av de grupper som inte slutat visa sin ilska. I flera dagar har folk stått längs vägarna med plakat om martyrerna vid massakern under matchen i Port Said för ett år sedan, och i går drog fyra demonstrationståg genom Kairo på väg till Tahrir. Tack vare Ultras fylldes torget åter. Visserligen har tälten funnits där hela tiden och flera organisationer och partier har hållit stånd, men när jag var förbi senast rullade torgets lunk på, och de enda som hördes skrika var försäljare.

Två datum, 25 och 26, är klottrade på husväggar över hela staden. Med både arabiska och europeiska siffror. Den 25 januari är årsdagen för den första stora demonstrationen – gnistan som startade revolutionen 2011. Dagen efter, den 26 januari, kommer domen mot de som anklagats för massakern i Port Said.

- Det här är lugnet före stormen. Det planeras en massa saker under bordet.

Min vän lutar sig lätt konspiratoriskt fram för att ge det hon precis sagt mer eftertryck. Hon och många andra hoppas intensivt på en ”andra revolution”, men det är få som verkligen tror att det kommer att bli verklighet.

Själv försöker jag hänga fast vid ett litet halmstrå av optimism. Den deprimerade stämningen påminner mig nämligen mycket om tongångarna ett år före revolutionen. Då fick jag samma sorts deppiga svar så fort jag frågade om politik. Vänner som några år tidigare lagt ner sin själ i Kefaya eller kämpat och demonstrerat med 6 april-rörelsen hade 2010 lagt ner sin aktivism eller förflyttat den till nätet. Med sorg beskrev en vän det som slutet på en politisk era. Om jag minns rätt så tror jag att han då, 2010, tyckte att ”ungdomen blivit som sina föräldrar”. Ett år senare tror jag få personer skulle hålla med om den analysen. Min vän tog gladeligen tillbaka allt han hade sagt.

Själv hoppas jag att jag inom mindre än ett år får ta tillbaka det jag nu skrivit om hopplöshet.

  • Comments(2)//blogg.kvinnapavift.se/#post93

Det kommer att bli blodigt

politikPosted by Christina 18 Jan, 2013 15:17

- Situationen är så dålig för homosexuella nu, du anar inte.

Jag träffar K och hennes flickvän A över en kopp kaffe och varsin shisha. Jag påminner K att hon sa samma sak för tre år sedan, då om Mubaraks regim.

- Allt är värre nu. Muslimska brödraskapet hatar oss inte bara, de vill att vi ska dö.

K lutar sig tillbaka, drar in så mycket rök hon kan, blåser ut sakta och börjar berätta om hoppet som tändes under revolutionen.

- Under de där dagarna när jag var på Tahrir kändes det verkligen som om Egypten höll på att förändras, som om vi skulle kunna uppnå något. Få rättigheter.

Även om ingen pratade om homosexuellas rättigheter så fanns det ändå en öppning. Allt hon inte trodde var möjligt tidigare fanns plötsligt inom räckhåll.

- Det handlar om människors attityder. Jag säger inte att de ändrades över en natt, men det finns aktivister som är fördomsfria och som faktiskt tycker att det är helt okej om jag har en flickvän. På Tahrir kunde jag vara mig själv.

K beskriver hur hon aldrig trodde att hon skulle uppleva acceptans i Egypten, att det bara var en avlägsen dröm, en utopi. Men när revolutionen startade vågade hon, och många med henne, verkligen hoppas på saker de inte ens vågat drömma om tidigare. Att kunna leva med kvinnan hon älskar, vara öppen och kanske, insha'allah i framtiden, få barn ihop med henne.

- Jag vill slippa falskheten, slippa leva ett liv i hemlighet.

A lutar sig fram, ler och tar K på armen.

- Vet du vad, jag gillar faktiskt att vår relation är så hemlig.

- Ja, men det är du. Du är fortfarande så ung. Men jag har tröttnat på hemlighetsmakeriet. Jag vill kunna vara öppen.

Revolutionen öppnade ett fönster på glänt, nu har Muslimska brödraskapet slängt igen det och satt på dubbla lås. K beskriver hur samhället islamiserats, hur det blir vanligare att se kvinnor med niqab, hur det blivit en trend bland män att låta skägget växa.

- De ser oss som satanister. Verkligen. Och alla som inte accpterar deras version av islam pekas ut som otroende, som fiender.

Men islamisterna är inte bara ett hot mot homosexuella, utan ett hot mot alla liberaler, mot alla kvinnor, mot alla som vågare ifrågasätta deras strikta tolkning av islam.

- Jag är muslim, jag har min tro. Men det spelar ingen roll för dem, de ser bara en kvinna utan slöja och då stämplar de mig direkt som ateist.

K ger flera exempel på den negativa utveckligen: mord på aktivister, attacker mot kvinnor och fler och fler begränsningar i samhället.

- Vi måste lämna Egypten, säger A och bryter in. Vi kan inte stanna här.

A och K försöker hitta jobb eller studier utomlands, vad som helst som kan ge dem en biljett bort från ett Egypten på väg in i mörka tider. Tillsammans drömmer de om att leva ihop, någon annanstans, där de inte behöver gömma sig eller leva i rädsla. K betonar hur mycket hon älskar sitt land, men att det blivit omöjligt för henne att leva i det.

- Jag hoppas fortfarande. Jag är en sann optimist. Vi behöver en andra revolution, som förhoppningsvis kommer den 25 januari.

A virrar på huvudet, hon är pessimist, hon vågar inte tro på K:s förhoppningar.

- Det kommer att bli blodigt. Brödraskapet är redo att döda oss, de kommer att ta till vapen om vi gör en andra revolution.

Den första revolutionen, som fällde Mubarak, kännetecknades av ropen ”Salmiyya!”. Men nu tror varken K eller A att samma sak kan upprepas, inte utan att revolutionärerna beväpnar sig.

- Om vi inte beväpnar oss kommer islamisterna bara att göra en massaker. Minns hur de mördade Ultras-fansen! Nästa revolution kommer att bli blodig, så många människor kommer att dö!

Precis som så många andra jag pratar med här så pendlar K och A mellan optimism och pessimism. Ena stunden tror de på en ny revolution, mot Brödraskapet, i nästa stund ser de ingen framtid för sig själva i Egypten. Och det är inte ens säkert att en andra revolution kommer att leda till att de får de rättigheter de drömmer om.

- Det är en lång väg. Människor här tänker så traditionellt, så religiöst. Det handlar inte bara om lagliga rättigheter. Det stora problemet sitter i folks tänkande. Vi kommer aldrig att bli accepterade. Även om vi får rättigheter finns det så många människor som aldrig kommer att acceptera oss.

  • Comments(1)//blogg.kvinnapavift.se/#post92

Hur startade den egyptiska revolutionen?

politikPosted by Christina 16 Jun, 2011 12:59

Tahrir har ännu inte svalnat, men redan börjar historieskrivarna förenkla, reducera och skapa passande hjältar. Här är tre av alla de berättelser som börjat cirkulera kring den egyptiska revolutionen, samt en fjärde som går längre tillbaka i tiden.


Berättelse 1:

På morgonen tisdagen den 25 januari börjar folk samlas runtom i Kairo. 20 ställen som vanligtvis brukar ha folkmassor, exempelvis utanför moskéer, har utlysts som samlingspunkter. Från dessa platser ska demonstrationer starta, med målet att nå Tahrirtorget. Mycket riktigt har tusentals människor hörsammat uppropet som spridits på nätet och via flygblad, som delats ut de senaste veckorna. Men den egyptiska polisen är förberedd, de många mindre demonstrationerna ska inte tillåtas sammanstråla på Tahrir.

Vad polisen inte vet är att det finns en 21:a – hemlig – samlingsplats. Bara en liten grupp aktivister känner till stället. Det är så hemligt att bara en i varje grupp om tio vet den exakta positionen.

Wael Ghonim och de andra administratörerna bakom Facebook-gruppen ”Kullina Khaled Said”/”We are all Khaled Said” har varit med om att sätta igång planen som ska ge aktivisterna den första viktiga segern.

Inne i godisaffären Hayiss i den fattiga stadsdelen Bulaq al Dakrour kan de anställda nu se hur många mindre grupper med folk snabbt strömmar till, snart är cirka trehundra aktivister samlade på trottoaren utanför. Men inte en enda polis, varken i uniform eller utan. När gruppen börjar röra på sig sluter folk upp från kvarteren de passerar. När detta 21:a demonstrationståg närmar sig Tahrir har det vuxit till mer än tusen demonstranter. Polisen, som är upptagen på 20 andra ställen i stan, lyckas inte mobilisera tillräckligt snabbt för att på allvar kunna stoppa dem. De forcerar den lilla avspärrning som satts upp och kan sedan ockupera torget. En seger för regimmotståndet och en förlust för polisen.

Tre dagar senare är det fredag och ny demonstration. Stärkta av delsegern den 25 januari kommer ännu fler, den här vredens dag. Folket intar Midan Tahrir. Sedan släpper de inte torget förrän Mubaraks fall är ett faktum.


Berättelse 2:

Den 18 januari lägger Asmaa Mahfouz upp ett videoklipp på nätet. Hon talar rakt in i kameran och uppmanar folk att gå ut och demonstrera den 25 januari.

- Jag, en flicka, ska gå dit den 25:e och fram till dess ska jag dela ut flygblad på gatorna varje dag, säger hon rakt in i kameran och skickar en direkt uppmaning till alla män: Om du ser dig själv som man, så kom med mig den 25:e.

Asmaa Mahfouz har varit politiskt aktiv i tre år och spridit information om demonstrationer på nätet många gånger tidigare. Men den här gången gör hon något annorlunda – och modigt. Hon bestämmer sig för att gå från anonymiteten i skriftliga upprop till att visa sitt ansikte helt öppet.

Efter hennes modiga upprop följer en rad andra aktivister hennes exempel och lägger upp egna videobloggar där de inte längre är anonyma. Samtidigt sprids Mahfouz’ upprop snabbt på nätet och via mobiltelefoner. Det är när hon inser att 50 000 sett hennes klipp som hon förstår att den 25 januari kommer att bli något extra.

Och hennes mod får effekt. Den 1 februari fyller Asmaa 26 år och hon kan fira sin födelsedag mitt uppe i en revolution.


Berättelse 3:

För två år sedan skickar ungdomsrörelsen 6:e april ett par aktivister till Serbien för att delta i en workshop med organsationen Otpor, ungdomsrörelsen som lyckades fälla Slobodan Milosevic. Väl tillbaka i Kairo börjar 6:e april-rörelsen studera Otpors icke-våldsstrategier, och låter sig även inspireras av teoretikern Gene Sharp. Gruppen har kommit fram till att det inte går att vinna över den brutala egyptiska polisen med våld, polisen har enorma resurser och våldsmonopolet. Aktivisterna har redan många erfarenheter av polisbrutalitet, men också av att regimen utmålar dem som våldsverkar och terrorister – och då är det omöjligt att få med sig fler. I stället vill de nu testa en ny taktik.

När den tunisiska revolten lyckas få diktatorn Ben Ali att fly den 14 januari inser aktivisterna i 6:e april-rörelsen att de har en unik möjlighet att göra likadant. Samtidigt studerar de noga tunisiernas strategier.

Under demonstrationerna blir 6:e aprils kontor i närheten av Tahrir en sambandscentral. Skadade plåstras om, demonstranter får munskydd indränkta i vinäger för att klara av polisens tårgas och tidningar stoppas innanför tröjor som skydd mot batongslag.

Ahmed Maher framställs i medierna som rörelsens ledare, som hela tiden finns i kulisserna och styr det folkliga upproret och får det att ta fredliga vägar. Överallt under demonstrationerna hörs folk ropa ”Salmiyya, salmiyya!”, ”Fredligt, fredligt!”. Anonyma flygblad med Gene Sharps råd, översatta till arabiska, cirkulerar också på Tahrir.



Berättelserna är kittlande och spännande. De säger att det funnits en underjordisk rörelse, en liten grupp invigda, fredliga frihetsälskare, en plan, en internet-hjälte, en hemlig mötesplats, en modig kvinna, ja, alla detaljer som kan skapa ett fantastiskt filmmanus. Och revolutionen kommer med all sannolikhet att filmatiseras, med en ung vacker man i huvudrollen, som medlem i ett av de hemliga nätverken.

Och även om det är sant att den 21:a demonstrationen tog polisstyrkan på sängen, så är det många som hävdar att det var polisens våldsamma maktdemonstration mot de andra 20 demonstrationstågen som fick folk att bli ilskna och komma ut på gatorna i ännu större antal tre dagar senare.

Och även om Asmaa Mahfouz’ mod stärkte massor av människor i övertygelse om att de också var tvungna att gå ut och demonstrera, så är det fortfarande bara en liten minoritet egyptier som har tillgång till internet.

Och även om icke-våldsstrategin som 6:e april spred var märkbar under demonstrationerna, så var det helt avgörande att folk slog tillbaka Mubaraks lejda våldsmän och förklädda poliser med just våld, när demonstranterna hotades. Utan stenregnet hade Tahrir rensats på folk.


Vem är hjälten?

Alla, oavsett om det är Al Jazeera, New York Times eller svenska medier, verkar leta efter ungdomsledaren som kan utnämnas till hjälten som skapade revolutionen.

En som tidigt pekas ut är Wael Ghonim, regional marknadschef på Google, expert på social medier, och en av flera administratörer bakom ”We are all Khaled Said” på Facebook. Gruppen startade efter polisens brutala misshandelsmord på den unge Khaled i Alexandria förra sommaren och kom att bli en mötesplats för regimkritiker, med fokus på polisbrutalitet och repression i Egypten. När Wael Ghonim släpps av polisen den 7 februari efter att ha hållits häktad i isolering i elva dagar så utmålas han som revolutionens ansikte och intervjuas i tv.

Men det är inte bara medier som försöker hitta en hjälte, även den gamla regimen letade efter ungdomsledare - att fängsla. Demonstrationernas första dag, 25 januari, grips massvis med aktivister. Men trots det och trots att Wael Ghonim sitter isolerad under hela starten av revolutionen så misslyckas ändå regimens försök att stoppa revolten på Tahrir. Den ledarlösa revolutionen är faktiskt så ledarlös att den gamla regimtaktiken att isolera ”huvudet” från ”svansen” faller platt.

Det är också frestande att falla för analyserna som utropar detta till den första Facebook-revolutionen. Med tanke på att många världen över följt den egyptiska revolutionen direkt via Twitter, Facebook eller live-streamar är det inte så konstigt att de social mediernas betydelse lätt överdrivs. Aktiviteterna på nätet är ju så myllrande och direkta, och ofta ligger den nyhetsrapporteringen före de traditionella medierna.

Men det vi ser online är bara toppen av ett isberg. Det är just för att nätaktiviteterna bara utgjort en bråkdel av all aktivism i Egypten, som folket faktiskt lyckades. För med de kända aktivisterna gripna och internet och mobilnät nere, så fortsatte folkmassorna ändå att strömma till Tahrir och alla andra stora torg runtom i Egypten. Informationen spreds mun till mun.


Vad satte i gång aktivisterna?

För att verkligen förstå vad som satte i gång revolutionen måste vi också titta på vad det var som fick bägaren att rinna över. Vad det var som inspirerade Asmaa Mahfouz, vad drev Wael Ghonim, vad fick Ahmed Maher att bli aktiv? Ingen av dem verkade i något vakuum, de satt inte ensamma och kom på de här idéerna - de inspirerades. Revolten må ha varit hur spontan som helst när den skedde, men viljan till revolt har legat och grott hos många människor ett bra tag före den 25 januari. År av politiskt förtryck, polisbrutalitet, låga löner, tortyr, korruption, rättslöshet och arbetslöshet skapade ett kollektiv behov av förändring. Men för att gå från tanke till handling, från att knyta näven i fickan till att gå ut på gatorna och protestera krävdes segervittring. Det är därför alla berättelserna innehåller mod och delsegrar. Ju bättre det gick desto fler vågade delta. Snöbollseffekten skapade den lavin som störtade Mubarak. Berättelserna försöker svara på vem som satte allt i rullning, men de fokuserar för nära i tid. Det vi såg på Tahrir var när snöbollen fick upp farten, men den var faktiskt redan i rullning.

Alltså måste vi gå längre tillbaka i tiden för att förstå hur det hela började.


Den fjärde berättelsen:

Morgonen den 7 december 2006 börjar tusentals arbetare samlas på torget utanför Misr Spinning and Weaving Company i industristaden Mahalla El-Kubra, i Nildeltat norr om Kairo. Arbetarna på den stora textilfabriken är arga över regimens brutna löften om höjd bonus. Fabriken är i gång, men stannar helt när 3 000 kvinnor som jobbar på sömnadsavdelningen lämnar sina arbetsplatser. De går bort till männen i fabrikens spinneri och väveri och ropar åt dem att också lägga ner arbetet. Så lyckas kvinnorna få med männen i strejken. Tillsammans ockuperar de fabriken och håller den i tre dagar. Det här är den första strejken i Egypten på 20 år och arbetarna lyckas pressa regimen till att ge efter för deras krav. Segern blir gnistan som får strejker att blossa upp på fler håll i landet – och inspirerar också andra. Mahalla blir symbolen för en växande regimkritik.

Den 6 april 2008 går folk åter ut på gatorna i Mahalla, den här gången för att protestera mot de eskalerande matpriserna. Regimen belägrar hela staden, men lyckas inte förrän efter flera dagar slå ner protesterna med våld. Människor dödas och många fängslas. Men en ny rörelse har startat, en rörelse som 2011 kommer att vända upp och ner på regimen.


Strejken på Misr Spinning and Weaving Company bröt ut därför att de usla lönerna hela tiden urholkades och för att den statligt ägda industrin gick med storvinst, men ändå vägrade betala bonusar. Den privatiseringsvåg som regimen satt i gång för att driva igenom en mer nyliberal politik gjorde att de tidigare trygga statliga anställningarna plötsligt riskerade att förvandlas till privata anställningar, utan statliga pension eller andra tryggheter.

Arbetare runtom i Egypten satte i gång den våg av strejker och oroligheter som kom att bryta ner regimens makt bit för bit de senaste fem åren. Strejkerna har nämligen kombinerat ekonomiska krav på höjda löner med politiska krav på oberoende fackföreningar. Det var därför strejkerna inte upphörde den 11 februari, när Mubarak föll. Den politiska dimensionen i strejkerna gjorde också att arbetare började använda andra metoder än bara fabriksockupationer och nedläggning av arbetet. De har även gått ut i vanliga demonstrationer på gatorna, gjort sit-ins utanför parlamentet och hållit manifestationer. Demonstranterna på Tahir tog alltså till samma metoder som arbetare redan prövat ut under flera års kamp.

Asmaa Mahfouz, som var aktiv i både ”We are all Khaled Said” och ungdomsrörelsen 6:e april, hade personligen sett hur arbetarna organiserade sig och kämpade i Mahalla. Hon hade blivit aktiv för att stötta dem rättsligt och för att sprida information om deras kamp. Efter mordet på Khaled Said blev det uppenbart att ingen kunde känna sig säker undan polisbrutaliteten. De utbildade, men ofta arbetslösa, ungdomarna var tvungna att inte bara stötta arbetarna utan att också följa deras exempel.


Första försöket misslyckades

Men i ärlighetens namn så startade den egyptiska revolutionen ännu tidigare. För även om Mahalla var den första stora oroshärden arr bryta ut sedan brödkravallerna 1977, och även om det var här vi först såg hur motståndet kan vinna delsegrar, så hade arbetarna vid Misr Spinning and Weaving Company fått inspiration utifrån även de.

2005 var det presidentval i Egypten och Hosni Mubarak ställde upp till omval för FJÄRDE gången. Men det var många som hade fått nog av honom och redan året innan hade Kefaya-rörelsen vuxit fram, med ett enkelt och rakt budskap: ”Det är nog!”/”Kefaya!”.

Mubarak hade dock inte fått nog av sin makt och slog tillbaka rörelsen, riggade valet och kastade utmanaren om presidentposten, Ayman Nour, i fängelse. Många av aktivisterna kände sig brända och bittra av det misslyckande som de tyckte att det blivit av Kefaya. Protesterna hade isolerats och bara lockat små grupper av aktivister - men stora mängder poliser. Repressionen var hårdare än många hade trott var möjligt, och den aktivism som fanns kvar flyttade från gatorna till anonymiteten på internet.

Men Kefaya visar att även ett misslyckande kan inspirera andra. Och kanske måste varje revolution börja med ett nederlag.


Malmö, 1 mars 2011

Christina Lindström är journalist, studerar mastersprogrammet i Mellanöstern- och Nordafrikastudier och har bott några kvarter från Tahrirtorget i Kairo.


Artikeln är tidigare publicerad i Brand.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post91

Djup och bakgrund åt den egyptiska revolten

mediaPosted by Christina 16 Apr, 2011 15:41
Den 6 april 2008 är Per Björklund på plats i industristaden Mahalla i Egypten. Storstrejken som utlysts blir dock inte av, polisens belägring av staden hindrar den. I stället utbryter spontana protester under kvällen. Björklund går dagen efter sammandrabbningarna runt och fotograferar och pratar med folk som berättar om gripna söner och polisvåld. Polis stoppar honom och försöker ta hans kamera, men folkmassan omkring honom blir hans skydd. En kvinna säger till honom: ”Visa världen vad som händer.” Det är nog där, med brandlukt i näsan, och polishot hängande över sig, som tanken till den här boken föds.

Händelserna i Mahalla 2008 blev också starten för ungdomsrörelsen 6:e april. Egyptiska aktivister och bloggare har fortsatt sprida berättelser om motstånd, som en form av informationsaktivism. Björklund har samma drivkraft, att påkalla uppmärksamhet, och hans verktyg är journalistik med patos. Björklund är också tydlig med sin egen roll, och låter boken ta avstamp i ett polisförvar på Kairos flygplats där han hålls i väntan på deportation. Han svartlistas utan förklaring och skickas tillbaka till Sverige. Det har varit omöjligt för honom att komma in i Egypten sedan 2009, men ännu viktigare att skriva den här boken.

”Arvet efter Mubarak” utgår ifrån de reportage Björklund skrev under de år han bodde in Egypten, och det är det personliga berättandet som gör denna bok om diktaturen och polisstaten Egypten så lättläst. Styrkan ligger i alla de ögonblicksbilder och konversationer med aktivister och vänner, som ger kött på benen åt fakta och politiska analyser. Det bidrar till en Mellanösternanalys som inte stannar vid att konstatera områdets geopolitiska betydelse för storpolitiken, utan utgår ifrån det myller av småkamper och motstånd som handlar om vanliga egyptiers vardagliga liv.

Den ambitiösa historieskrivningen, som varvas mellan reportagen, visar på en genuin bildningstanke bakom projektet. Vi får en levande och lättläst sammanfattning av Egyptens koloniala och moderna historia, ekonomiskt, politiskt och socialt.

Men det som gör att boken fyller ett tomrum kunskapsmässigt är de andra styckena i boken, de som beskriver strejker, arbetarkrav och kamp för fria fackföreningar. Med egna initierade skildringar av uppror och motstånd ger han djup och struktur till de senaste årens utveckling. Björklund har nämligen inte bara bott i Egypten i tre år, lärt sig språket och läst in sig på landets historia. Han har framför allt pratat med massor av vanliga och ovanliga egyptier: Småbönder på landsbygden, fattiga i brödköer, vräkta i tältläger, migranter som jobbat i Europa, sittstrejkande skattmasar och en lång rad aktivister från olika sociala rörelser.

Den som redan läst Björklunds reportage, i exempelvis den här tidningen, har också vetat att mycket rört på sig i Egypten långt före 25 januari. För den som, i likhet med de flesta medier, missat vad som hänt i Egypten de senaste åren är ”Arvet efter Mubarak” en utmärkt bakgrund till protesterna, men också en bild av den framtid som nu är möjlig.

Per Björklund deltar också i den snabbt utgivna antologin ”Revolution i Egypten” (Leopard förlag) tillsammans med journalisten Bitte Hammargren och forskarna Mattias Gardell och Jan Hjärpe.

Björklunds essä i antologin kopplar ihop nätaktivisterna och arbetarkampen. Det är ett hopkok av några av de bästa delarna i hans bok. Björklund brinner för det här ämnet - och just här blir han inte bara unik, utan också oerhört behövd.

Christina Lindström


”Arvet efter Mubarak, Egyptens kamp för frihet”, Per Björklund. Verbal förlag.

”Revolution i Egypten”, Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargran och Jan Hjärpe. Leopard förlag.


Recensionen är tidigare publicerad i Arbetaren Zenit.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post90
Next »