Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Lugnet före stormen?

politikPosted by Christina 19 Jan, 2013 11:46

- Vi får se vad som händer den 25 januari – och den 26:e.

Uttalandet ackomanjeras av en axelryckning och en min som är svårt att tyda, men som snarare visar hopplöshet än framtidstro. Att fråga om den nuvarande situationen i Egypten är som att sätta på en gammal skiva. Av alla jag talat med har jag hittills bara stött på en enda som inte på ett eller annat sätt sagt ”det är värre nu än före revolutionen”.

Jag hör folk jämföra Egypten under Morsi med både Iran och Saudiarabien. Det finns en reell oro för utvecklingen, men det finns också en påtaglig rädsla för vad som kan hända på gatorna.

- Det har blivit mycket farligare för kvinnor att vara ute ensamma.

Rädslan finns där, oavsett hur befogad eller obefogad den är. Rädslan formar kvinnors liv och rörelsefrihet. Jag har läst om flera fall av övergrepp på kvinnor, hört om hur islamister gjort kvinnor till måltavlor för hat, förtal, hot och direkta attacker. Jag kan omöjligt säga något för att besvärja oron. Rädslans geografi är en helt annan än vredens.

Men i allt detta finns en tydlig önskan om något annat. Folk är besvikna över utvecklingen, men besvikelsen är också parad med en ilska som ligger under ytan. Många är förbannade över det som håller på att hända med det land som den 11 februari 2011 såg ut att gå en så ljus framtid till mötes.

Fotbollsklubben Ahlys Ultras är en av de grupper som inte slutat visa sin ilska. I flera dagar har folk stått längs vägarna med plakat om martyrerna vid massakern under matchen i Port Said för ett år sedan, och i går drog fyra demonstrationståg genom Kairo på väg till Tahrir. Tack vare Ultras fylldes torget åter. Visserligen har tälten funnits där hela tiden och flera organisationer och partier har hållit stånd, men när jag var förbi senast rullade torgets lunk på, och de enda som hördes skrika var försäljare.

Två datum, 25 och 26, är klottrade på husväggar över hela staden. Med både arabiska och europeiska siffror. Den 25 januari är årsdagen för den första stora demonstrationen – gnistan som startade revolutionen 2011. Dagen efter, den 26 januari, kommer domen mot de som anklagats för massakern i Port Said.

- Det här är lugnet före stormen. Det planeras en massa saker under bordet.

Min vän lutar sig lätt konspiratoriskt fram för att ge det hon precis sagt mer eftertryck. Hon och många andra hoppas intensivt på en ”andra revolution”, men det är få som verkligen tror att det kommer att bli verklighet.

Själv försöker jag hänga fast vid ett litet halmstrå av optimism. Den deprimerade stämningen påminner mig nämligen mycket om tongångarna ett år före revolutionen. Då fick jag samma sorts deppiga svar så fort jag frågade om politik. Vänner som några år tidigare lagt ner sin själ i Kefaya eller kämpat och demonstrerat med 6 april-rörelsen hade 2010 lagt ner sin aktivism eller förflyttat den till nätet. Med sorg beskrev en vän det som slutet på en politisk era. Om jag minns rätt så tror jag att han då, 2010, tyckte att ”ungdomen blivit som sina föräldrar”. Ett år senare tror jag få personer skulle hålla med om den analysen. Min vän tog gladeligen tillbaka allt han hade sagt.

Själv hoppas jag att jag inom mindre än ett år får ta tillbaka det jag nu skrivit om hopplöshet.

  • Comments(2)//blogg.kvinnapavift.se/#post93