Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Det kommer att bli blodigt

politikPosted by Christina 18 Jan, 2013 15:17

- Situationen är så dålig för homosexuella nu, du anar inte.

Jag träffar K och hennes flickvän A över en kopp kaffe och varsin shisha. Jag påminner K att hon sa samma sak för tre år sedan, då om Mubaraks regim.

- Allt är värre nu. Muslimska brödraskapet hatar oss inte bara, de vill att vi ska dö.

K lutar sig tillbaka, drar in så mycket rök hon kan, blåser ut sakta och börjar berätta om hoppet som tändes under revolutionen.

- Under de där dagarna när jag var på Tahrir kändes det verkligen som om Egypten höll på att förändras, som om vi skulle kunna uppnå något. Få rättigheter.

Även om ingen pratade om homosexuellas rättigheter så fanns det ändå en öppning. Allt hon inte trodde var möjligt tidigare fanns plötsligt inom räckhåll.

- Det handlar om människors attityder. Jag säger inte att de ändrades över en natt, men det finns aktivister som är fördomsfria och som faktiskt tycker att det är helt okej om jag har en flickvän. På Tahrir kunde jag vara mig själv.

K beskriver hur hon aldrig trodde att hon skulle uppleva acceptans i Egypten, att det bara var en avlägsen dröm, en utopi. Men när revolutionen startade vågade hon, och många med henne, verkligen hoppas på saker de inte ens vågat drömma om tidigare. Att kunna leva med kvinnan hon älskar, vara öppen och kanske, insha'allah i framtiden, få barn ihop med henne.

- Jag vill slippa falskheten, slippa leva ett liv i hemlighet.

A lutar sig fram, ler och tar K på armen.

- Vet du vad, jag gillar faktiskt att vår relation är så hemlig.

- Ja, men det är du. Du är fortfarande så ung. Men jag har tröttnat på hemlighetsmakeriet. Jag vill kunna vara öppen.

Revolutionen öppnade ett fönster på glänt, nu har Muslimska brödraskapet slängt igen det och satt på dubbla lås. K beskriver hur samhället islamiserats, hur det blir vanligare att se kvinnor med niqab, hur det blivit en trend bland män att låta skägget växa.

- De ser oss som satanister. Verkligen. Och alla som inte accpterar deras version av islam pekas ut som otroende, som fiender.

Men islamisterna är inte bara ett hot mot homosexuella, utan ett hot mot alla liberaler, mot alla kvinnor, mot alla som vågare ifrågasätta deras strikta tolkning av islam.

- Jag är muslim, jag har min tro. Men det spelar ingen roll för dem, de ser bara en kvinna utan slöja och då stämplar de mig direkt som ateist.

K ger flera exempel på den negativa utveckligen: mord på aktivister, attacker mot kvinnor och fler och fler begränsningar i samhället.

- Vi måste lämna Egypten, säger A och bryter in. Vi kan inte stanna här.

A och K försöker hitta jobb eller studier utomlands, vad som helst som kan ge dem en biljett bort från ett Egypten på väg in i mörka tider. Tillsammans drömmer de om att leva ihop, någon annanstans, där de inte behöver gömma sig eller leva i rädsla. K betonar hur mycket hon älskar sitt land, men att det blivit omöjligt för henne att leva i det.

- Jag hoppas fortfarande. Jag är en sann optimist. Vi behöver en andra revolution, som förhoppningsvis kommer den 25 januari.

A virrar på huvudet, hon är pessimist, hon vågar inte tro på K:s förhoppningar.

- Det kommer att bli blodigt. Brödraskapet är redo att döda oss, de kommer att ta till vapen om vi gör en andra revolution.

Den första revolutionen, som fällde Mubarak, kännetecknades av ropen ”Salmiyya!”. Men nu tror varken K eller A att samma sak kan upprepas, inte utan att revolutionärerna beväpnar sig.

- Om vi inte beväpnar oss kommer islamisterna bara att göra en massaker. Minns hur de mördade Ultras-fansen! Nästa revolution kommer att bli blodig, så många människor kommer att dö!

Precis som så många andra jag pratar med här så pendlar K och A mellan optimism och pessimism. Ena stunden tror de på en ny revolution, mot Brödraskapet, i nästa stund ser de ingen framtid för sig själva i Egypten. Och det är inte ens säkert att en andra revolution kommer att leda till att de får de rättigheter de drömmer om.

- Det är en lång väg. Människor här tänker så traditionellt, så religiöst. Det handlar inte bara om lagliga rättigheter. Det stora problemet sitter i folks tänkande. Vi kommer aldrig att bli accepterade. Även om vi får rättigheter finns det så många människor som aldrig kommer att acceptera oss.

  • Comments(1)//blogg.kvinnapavift.se/#post92