Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Tack för den fina presenten!

politikPosted by Christina 11 Feb, 2011 18:12
Jag firar min födelsedag förkyld framför tv:n och har alldeles nyss sett Omar Suleimans uttalande: Mubarak är borta!

På Tahrir dansar folk av lycka, på nätet skriker alla ut sina lycka. Det är en alldeles fantastisk händelse. Men cynikern i mig försöker förstå vad som kommer härnäst. Det är bara en halv seger, nu gäller det att se upp för militären.

Kanske är jag fruktansvärt tråkig, kanske är det snuvan och min onda hals som gör att jag inte riktigt kan jubla.

Men det borde jag. För vad vi precis sett är hur ett folk kan omkullkasta en diktator som härskat i 30 år. Jag var där för mindre än ett år sedan och då var de jag diskuterade med väldigt pessimistiska. Fem år tidigare hade en känsla av att det skulle kunna vara möjligt att störta regimen faktiskt vuxit fram i och med Keffaya-rörelsen. Inför 2005 års presidentval sa en bred rörelse ”Det räcker, vi har fått nog!” Målet var att få bort Mubarak från presidentposten och Ayman Nour ställde upp som presidentkandidat. Valet vanns med hjälp av fusk av Mubarak, och Nour hamnade i fängelse.

Folk som engagerat sig blev lätt apatiska och de jag snackade med såg faktiskt ingen förändring i sikte. I stället hade alla en ganska negativ bild av framtiden och det högsta man kunde drömma om var snarare att få lämna Egypten. För trots alla svårigheter att ta sig in i exempelvis Fort Europa, så framstod det som betydligt mer realistiskt än att Mubarak skulle försvinna.

Det är med det perspektivet jag måste se dagens händelseutveckling. Det otänkbara har faktiskt skett, det som folk för en månad sedan bara vågade drömma om när de satt ensamma hemma på sin kammare. När händelserna i Tunisien startade skrev jag till en vän att nu var det väl ändå Egyptens tur härnäst. Svaret då, ett uppgivet: Egypten är inte Tunisien. Men i dag bevisar de folkliga protesterna att Egypten visst är Tunisien och jag är glad över att min väns uppgivenhet då inte delades av alla. Att det fanns de som faktiskt vågade hoppas och tro att det gick att flytta pyramider. För hur mycket folk än trycks ner och desillusioneras så går det inte att ge upp.

Men på 18 dagar kan mycket hända. 18 dagar har förändrat Egypten – och hela regionen, ja, faktiskt även oss här långt i norr – i dess grundvalar. Det som inte var möjligt för 18 dagar sen är nu en realitet. Och samtidigt som regimen krackelerat så har också ambitionerna hos det kämpande folket ökat.

I dag firar hela Egypten och jag önskar att jag kunde vara med på gatorna, sjunga, dansa och fira i ett kollektivt glädjerus. För det här är en revolution, och den har åstadkommits av folket på Tahrir, av fackföreningarna som gått ut i strejk – av beslutsamheten hos alla som deltagit. Det har krävts mod för att våga gå ut och protestera, men nu ser vi resultatet. Folket kan störta vilken regimen som helst. Och det är faktiskt den kunskapen som är det viktigaste för Egyptens framtid – och nu finns det i allra högsta grad en framtid att prata om. Nu måste kampen gå vidare, kan egyptierna få bort Mubarak, så kan de åstadkomma vad som helst!

Jag tackar för den här fina födelsedagspresenten (ingen av mina egyptiska vänner kommer någonsin att glömma vilket datum jag fyller år), men eftersom jag är i Sverige så kan jag inte komma och njuta av den i dag. Jag lovar att komma snart – och då hoppas jag att inte bara Mubarak är borta, utan hela hans regim, dessutom får ni gärna garnera min tårta med en tribunal där Mubarak ställs inför rätta.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post83