Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Därför måste revolutionen fortsätta

politikPosted by Christina 08 Feb, 2011 17:09

I dag fyllde den egyptiska revolutionen två veckor. Just nu ser jag bilder från Tahrir som liknar karnevalsstämning, det kommer rapporter om att folkmassan intagit parlamentsgatan som innehåller en rad ministerier.

Folk verkar ju ha lyssnat på uppmaningarna att göra tisdagar och fredagar till de stora demonstrationsdagarna. Tisdagar därför att det var en tisdag som det hela startade, 15 januari. Och fredagar för att det för många egyptier är den enda helgdagen. (Vissa är lediga även på lördagen, men stora grupper arbetar sexdagarsveckor.)

Två veckor är en lång tid, speciellt för den grupp som valt att övernatta på Tahrir för att hålla torget. Men det är faktiskt ännu längre tid för alla de andra, de som dykt upp när det kallats till stora demonstrationsdagar, som båda de gångna fredagarna eller som förra tisdagen då rörelsen markerade en vecka av kamp.

Jag pratar om de stora massorna, som vill ha revolution lika mycket som de unga män som slagits för demokratin, men som inte kan eller vågar lika mycket, kanske för att de har barn som ammas eller åldringar som ska tas om hand. En av mina vänner försöker vara på Tahrir varje dag, en annan kan inte vara där mer, eftersom han måste stanna hemma och ta hand om sin cancersjuke far.

Han och alla andra med familjeansvar står på de modiga demonstranternas sida, men kan inte riskera sina egna liv. De måste även tjäna pengar för att försörja sina familjer. Det är för att bli av med dessa grupper som regimens envist kämpar för att tiden ska gå, i tron att om de bara går hem till sina familjer istället för att vara på Tahrir så har revolutionen släckts. Men så enkelt är det inte att stoppa det som startat.

Regimen har redan försökt att stävja protesterna på en rad olika sätt. Första metoden var, som alltid förr, våld, men det bet inte på demonstranterna, utan gjorde i stället folk ännu argare.

När regimen slog ut nät- och telekommunikationen så syntes det ingen skillnad i demonstrationsleden – mun till mun spreds ändå informationen. Och när utegångsförbudet tidigarelades dag för dag bevisade det bara ytterligare att folk sket fullständigt i regimens förbud.

Nästa strategi har varit att försöka få det att se ut som om regimen går demonstranterna till mötes. Första tillsattes Omar Suleiman som vice president och Ahmed Shafiq som ny premiärminister, sen tog Mubarak steget att deklarera att han själv kommer att avgå – efter valet i höst. Därefter har partiet försökt putsa på fasaden genom att byta ut sin ledning. Många drag för att lugna folk. Och till viss del fungerar dessa taktiker, det finns många som är chockat förvånade över de eftergifter som görs – något de knappt kunnat drömma om. Det i kombination med den utdragna processen gör att de tycker att nu är de nöjda. Men det finns också rakt motsatt reaktion, många ser ju att regimen kan tvingas till ganska mycket – varför inte fortsätta och tvinga fram ännu mer?

Ett av de viktigaste skälen till att demonstranterna inte kan luta sig tillbaka och vara nöjda nu är att de vet att regimen inte är att lita på. Varje löfte kan återkallas i morgon – om inte kampen fortsätter. Dessutom är risken stor att demonstranterna kan råka illa ut om inte stora förändringar kommer till stånd. Får Mubarak och hans gäng härja fritt fram till i höst – när alla journalister åkt hem nöjda – så kan demonstranterna riskera att plockas en och en av mukhabarat.

Därför måste revolutionen fortsätta, därför kan det egyptiska folket inte lyssna på västerländska politiker som bara tänker på stabilitet och håller den gamle vännen om ryggen.

Demonstrationerna kommer att gå in i en ny fas, men de kommer att fortsätta. Folk kommer att komma till Tahrir när de kan, speciellt på tisdagar och fredagar kommer torget att fyllas. Det uppmanas nu att folk ska gå ut på gatorna på fredag efter fredagsbönen, och fylla hela centrum, inte bara tahrir. Demonstranterna har trappat upp kampen.

Och huvudkravet står kvar: Mubarak måste avgå. Men till det läggs ytterligare krav: Hela hans regim måste skrotas – och ställas till svars. Mindre än det kan inte demonstranterna gå med på.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post81