Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Carl Bildt och demokratin

politikPosted by Christina 22 Feb, 2011 11:26
Sveriges utrikesminister vill inte "välja sida" - mellan diktatorn Qaddafi, som använder stridsflyg för att utföra en massaker på sitt folk, och detta folk som kräver basala rättigheter.
Nä, för Carl Bildt är ändå stabiliteten viktigast - i klartext betyder det att man hellre har kvar en galen diktator som säljer olja, än vågar riskera att folket i landet väljer någon som kanske inte vill bli Bildts vän.
Ta det säkra före det osäkra, oavsett hur många som får sätta livet till för den så kallade "stabiliteten".


Bildt är i alla fall konsekvent, hela tiden sedan oroligheterna startade i Mena-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) har han poängterat stabilitet och hållit sina gamla vänner om ryggen - mot demokratirörelserna.
I dag befinner han sig dock i Kairo, nu för att "se hur Sverige och EU kan bidra till demokratiseringsprocessen".
Vi pratar om samme man som inte riktigt verkar se vad som är en demokratiseringsprocess i Libyen, samme man som gjort sig en förmögenhet på att exploatera naturtillgångar i Sudan. Det sista Egypten behöver nu är att väst ska fortsätta att lägga sig i och diktera villkor. Risken är väldigt stor att EU väljer att stödja militärjuntan i Kairo och acceptera att de skjuter upp demokratiprocessen. Bara det är lugnt och samarbetet fortsätter som tidigare.

För vad har dessa Mena-länder gemensamt? Jo, de har alla varit europeiska kolonier, och efter de så kallade befrielserna så har de knutits till Väst med handelsavtal, säkerhetsavtal och på senare år: ekonomiska lån på villkoret att de gått med på strukturanpassningsprogram.
Alltså, billiga producenter av råvaror och ställföreträdande gränspoliser med krav att skära ner. Vad har dessa länder fått i gengäld? Jo, deras diktatorer har fått ryggdunkar och rejäla bonusar när de satt hårt åt i "kriget mot terrorismen".
EU är en mycket dålig förebild när det gäller demokrati i Mellanöstern och Nordafrika, Västs lista över antidemokratiska metoder i regionen är lång.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post87

Massaker i arabvärldens Nordkorea

politikPosted by Christina 20 Feb, 2011 15:34
På twitter och facebook sprids hemska berättelser om massakrer i Libyen. Rapporterna är svåra att verifiera eftersom den libyska regimen har skarpa medierestriktioner. I stället är det twitter som ger bäst information, och också den information som de stora mediekanalerna är hänvisade till.
Där kan vi nu följa hur ögonvittnen ser skjutna människor, hur läkare räknat döda på sjukhusen, ja hur Gaddafi utför en massaker på sitt eget folk. Och att de döda har skjutits i huvudet eller hjärtat - kallblodigt mördade av regimen.


Jag har aldrig varit i Libyen. Jag har tänkt att jag skulle resa dit, men avstod när jag insåg hur svårt det är. Det enda sätt som man kan få inresevisum är genom att delta i en godkänd turistresa genomförd via en libysk turistbyrå. Då får man resa runt, se gamla romerska fornlämningar och bada i medelhavet - men naturligtvis med guide hela tiden. Resa på egen hand har varit förbjudet. Naturligtvis för att undvika att man faktiskt ska kunna prata med folk i Libyen.
Det påminner inte lite om hur Nordkorea släpper in turister som sedan tilldelas guider som övervakar varenda steg de tar. I mångt och mycket är Libyen Nordkoreas motsvarighet i arabvärlden.

När jag bodde i Egypten fick jag in libysk tv och förundrades över hur tre nationella kanaler samtidigt kunde visa samma ointressanta debatter från Libyens så kallade folksamling. Grådaskiga bilder på statlig propaganda - men i form av timslånga urtrista tal.
Det går inte att jämföra på samma dag som Egypten (som dränker folk i såpoperor). Egypten under Mubarak framstår i jämförelse som friheten på jorden, öppet och demokratiskt.

Den enda libyska vän jag har,
lärde jag känna i Egypten, där hon bor och jobbar. När det kom till politiska diskussioner om Egypten så sa hon alltid att hon njöt av öppenheten - bara att kunna sitta på ett fik och prata politik till exempel - och att varje gång hon reste hem till sina föräldrar var hon tvungen att förbereda sig mentalt för att inte råka bete sig på samma fria sätt som hon vant sig vid i Egypten.
Mubarak kunde inte förmå militären att skjuta mot demonstranterna, nu ryktas det att Ghaddafi använder inhyrda utländska legoknektar för att uträtta massakern.

Den bästa källan just nu är ShababLibya på Twitter.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post86

Det fortsätter imorgon

politikPosted by Christina 17 Feb, 2011 14:51
جمعة الانتصار والاستمرار (djamaa alintisar wa alistimrar)

I morgon är det fredag igen - den här gången "segerns och fortsättningens fredag". Det kallas till en ny demonstration på Tahrir (och alla andra stora torg i Egypten).
Målet är både att fira den seger som revolutionen uppnått, hedra dem som dött, men också att titta framåt och understryka de andra krav som militärjuntan nu måste ta itu med.

De kraven är:

- Att omedelbart frisläppa politiska fångar.

- Att påskynda bildandet av en regering som motsvarar det egyptiska folkets vilja.

- Att ställa de ansvarig till svars för mord och misshandel av demonstranter.

- Att avskaffa undantagstillståndet.

- Solidaritet med de krav som arbetarna ställer runtom i landet.


  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post85

Nöjda bloggare - missnöjda arbetare

politikPosted by Christina 16 Feb, 2011 12:17
Det har nu gått fem dagar sedan Mubarak försvann och egyptierna firade "friheten". Under den tiden har den nya militärjuntan avskaffat parlamentet och satt konstitutionen ur spel. De har även hunnit bedyra Israel att fredsfördraget ska respekteras. Vad de däremot verkar ha glömt bort är att Egypten fortfarande lyder under undantagstillstånd. Ett av kraven från Tahrir var att dessa skulle lyftas, men det verkar generalerna inte ha haft tid med ännu.
De har gett sig själva sex månader, eller till dess val är möjliga...


Så vad vill oppositionen nu? 6 april-rörelsen har gått ut med en kravlista. Den innehåller bland annat:
* Frisläppande av alla politiska fångar - och alla som greps under upproret.
* Tillsätt en oberoende kommitté som ska utreda de hemliga tortyrcellerna i SSI:s huvudkvarter i Nasr City, för att kunna ställa de ansvariga till svars.

Forum for Independent Human Rights Organisations kravlista innehåller bland annat:
* Ställ de ansvariga till svars för regimens attacker på de protesterande.
* Ingen amnesti till Mubarak.
* Oberoende sanningskommitté ska utreda anklagelser om korruption och övergrepp, både före och efter 25 januari.
* Upplös mukhabarat.
* Ta bort lagar som begränsar fackföreningarnas rätt till oberoende.

Armén har inte gjort något av detta, i stället har de rensat Tahrir från tälten och gått ut med kommunikéer som uppmanar de strejkande att sluta och istället bygga landet och dess ekonomi.
Generalerna satsar alltså på stabilitet framför snabba reformer. Låter det bekant?

I den här situationen har det skett en delning, många tycker att armén ska få en chans att genomföra den övergång till demokratiskt styre som de lovat. En av dem är den kände Wael Ghonim, som satt gripen och isolerad i elva dagar under revolten. Nu har han varit med på oppositionens samtal med armén och berättade efteråt hur förvånad han var över att generalerna lyssnade.
Han verkar i likhet med stora delar av bloggosfären vilja luta sig tillbaka och invänta demokratin.

Men det är inte alla som låter sig nöjas med fina ord och löften. Det går en strejkvåg genom Egypten och där ställs både demokratiska krav och ekonomiska. De strejkande vill både ha rättigheter att fritt få organisera sig, bli av med de partitrogna och korrupta fackpamparna - och få högre löner.
För det finns en stor skillnad mellan att bara kräva mänskliga rättigheter - och att också kräva bättre levnadsvillkor. För även om armén ser till att det sker en övergång till ett civilt styre så är det knappast någon garanti för att det ska finnas mat på borden. Risken med armén är i stället att deras övergång ser till att allt - utom just presidentposten - bibehåller status quo. Och i en nyliberal ekonomi så betyder det snarare försämringar än förbättringar för arbetarna.

Under revoltdagarna upprepades gång på gång att det var ett uppror som alla deltog i - oavsett kön, ålder, religion eller klass. Men nu när Mubarak är borta så har den breda enigheten upphört. Medelklassen har gått hem och satt sig framför sina datorer igen.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post84
« PreviousNext »