Kvinna på vift i Egypten

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Så tyder du egyptiska tecken

turismPosted by Christina 14 Apr, 2009 16:32

Även om det är överkurs att lära sig språket innan man reser hit (inte ens mina år på universitetet hjälper mig alltid) så finns det några bra tecken och gester att lära sig.

Folk är vänliga här och använder kroppsspråket mycket, men det finns några små skillnader mot hur vi vinkar och viftar hemma.

Här är ett litet minilexikon för att prata med tecken och gester så att du blir förstådd i Egypten.

”Vänta lite”

Det här är en av de vanligaste gesterna, som man tröttnar på eftersom det känns som om man måste vänta på någonting hela tiden. Alla fingrarna på ena handen hålls i hop vid fingertopparna och med handflatan upp låter man själva handen gunga upp och ner. Problemet är att det inte finns någon tidsintervall för betydelsen av den här gesten. Den kan betyda två sekunder, men den kan lika väl betyda flera timmars väntan.

Det skumma shyshjandet

Vill man påkalla någons uppmärksamhet så används det i mina öron mycket märkliga shyshjandet. Det låter snarlikt serietidningarnas ”Psst”, men mer ZhZhZh, som när man silar luften genom tänderna. Det är som en blandning av att kalla på en katt och att försöka få någon att tystna. Först trodde jag bara att det var männen på gatan som gjorde det med mig som en egyptisk variant av att vissla. Men när även mina kvinnliga egyptiska vänner använder detta ljud för att exempelvis beställa mat på en restaurang, så förstår jag att det inte är så sliskigt som jag först trodde.

Kom hit – gå!

Ett annat sätt att påkalla uppmärksamhet är naturligtvis att vinka. Men när man vinkar till sig någon gör man inte riktigt som hemma, där det naturligaste är att hålla fram handen och böja fingrarna fram och tillbaka, antingen alla eller bara långfingret. Här gäller alla fingrarna, men viktigare än så är att hålla handflatan neråt. Samma sak gäller när man vill vifta bort någon. En svepande rörelse med handen, men alltid med handryggen upp. Mina vänner har förklarat att det anses som oförskämt att visa handflatan, ungefär som det anses ofint att visa fotsulan.

Nä, med huvudet

Ett smackande ljud med tungan kombinerat med en nick med huvudet rakt upp, så att man liksom sticker fram hakan, betyder ”Nej”. Ibland räcker ljudet för att ge en nekande betydelse och ibland huvudrörelsen. Men själva rörelsen ska inte misstas med en jakande nickning, som ser ut precis som i Sverige. Att nicka nej är en enda rörelse, inget upp och ner för då förvandlas det till ett Ja.

Notan, tack!

Eftersom det går att be om ”tshiick” (check) för att få notan på en resaturang är detta tecken överkurs. Men tecknet kan användas i fler sammanhang som har att göra med papper och då är det bara att variera storleken på det tänkta papperet. Båda händerna ska vara öppna och raka. Ena handen hålls upp som ett papper och den andra handen ”skär” över den med fingrarna ihop och lillfingret ner. Är pappret större eller viktigare kan handen skära längre ner, vid handleden eller nere på underarmen.

Retstickan

Hemma sticker barnen fram händerna framför nästan och viftar med fingrarna för att retas, eller håller upp händerna och vinkar med tummarna vid öronen.

Här ser ”Retstickan” helt annorlunda ut. Ena handen hålls knuten och den trycker ner med en malande rörelse i den andra öppna handen. Det kan kombineras med att sticka ut tungan - och blir på så sätt inte speciellt svårt att förstå.

En eller två?

Folk räknar på olika sätt när man använder fingrarna och även hemma kan det vara individuellt vilket finger man börjar med, tummen, pekfingret eller lillfingret. Här verkar alla börja med pekfingret. Så om man vill ha en sked socker i teet så gäller det att sticka upp pekfingret rakt upp, hålla ihop de andra fingrarna och vända handryggen mot den man tilltalar.

När man å andra sidan räknar antal så startar man inte med en knuten hand och fäller upp ett finger för varje sal som räknas. Här verkar folk börja i andra änden, med handen öppen och lyft mot himlen och sedan viks finger efter finger in.

Mycket eller lite?

Hemma mäter vi saker mellan tummen och pekfingret. Här sticker man upp pekfingret och mäter med samma hands tumnagel ut hur mycket man vill ha. Sätter man nageln vid fingertoppen betyder det ”pyttelite”, men sätter man den nere vid första leden på fingret så betyder det en halv, av vad det nu är man diskuterar. Det kan vara en halv portion eller en halv pund.

Handen på hjärtat

Att tacka nej till något, exempelvis en tredje tårtbit eller ett femte glas te, görs enklast genom att helt enkelt lyfta höger hand till hjärta. Då räcker det att säga tack för att värden ska förstå att man inte inte vill ha mer. Precis som hemma förstås ett ”Tack” som nekande, inte som på engelska där ”Thanks” tas som en uppmaning att fylla på teglaset.

Ögonens höga värde

När någon pekar precis under sina ögon, först det ena och sedan det andra, är det inget hotfullt i stil med ”Jag ser dig”, som man kanske skulle kunna tro. I stället är det en gest som ska visa på något som är oerhört dyrbart för en, ögonen och synen. Det kan fungera som ett löfte, ungefär som att svära vid sin moders grav, fast här är det ögonen som är det yttersta tecknet för något värdefullt.

  • Comments(0)//blogg.kvinnapavift.se/#post67

Bekännelser från en missbrukare

turismPosted by Christina 12 Apr, 2009 17:52

Alla gör det i Egypten – gammal som ung, fattig som rik och numera även de flesta kvinnor - röker vattenpipa.

Kärt barn har många namn. Vattenpipa kallas shisha, hokka, nergila eller arghile genom Mellanöstern.

Men ingenstans är den så älskad som i just Egypten. På varenda gatusnutt sitter det gubbar och bubblar och en bit bort från den dammiga gatorna sitter de finare damerna med sina plastmunstycken.

Det här brukade vara männens territorium, i alla fall det offentliga rökandet. I vissa konservativare stadsdelar ser det fortfarande ut så. Överallt sitter män på kaféerna och röker, spelar tawla och snackar i timmar. Men skulle en kvinna slå sig ner och göra samma sak skulle det väcka en mindre uppståndelse. Om hon inte var från området skulle alla bara stirra, men om hon bodde i kvarteret skulle hennes familj vara underrättad inom några sekunder. Och det säger sig självt att det inte ses som passande att en kvinna sitter och röker.

I city slipper de bli rapporterade

Så kvinnorna därifrån åker in till centrum för att träffa sina vänner över en shisha. Det betyder att även de dammiga billiga gatukaféerna i centrum är väldigt blandade. Här kan kvinnor röka vattenpipa utan att bli utstirrade eller rapporterade till pappa. Och kvinnor gör det, i massor, njuter av anonymiteten i det mer frisinnade west al balad.

När jag träffar mina olika vänner är det alltid kring ett par vattenpipor. Och jag måste bekänna att jag blivit beroende på kuppen.

Knappast ett hälsosamt alternativ

Jag är ju en före detta rökare (av cigaretter) så därför är shisha ett alternativ som aktiverar mitt gamla beroende. Tobaken som används i vattenpiporna är visserligen utspädd med dadelmassa och smaksatt, så därför är det aldrig lika tungt som cigarettrök. Å andra sidan, när man sitter flera timmar och puffar på sin vattenpipa och snackar, så påstår vissa att en shisha motsvarar tio cigaretter.

Men nikotinmässigt kan det knappast göra det, för då skulle jag må riktigt illa efter säg fyra-fem shishor på en och samma dag. Däremot får man säkert i sig en massa annan skit, så hälsosam är det sista man kan kalla shishan.

Bubblandet renar röken

En vattenpipa fungerar så att tobaken läggs i ett lerkärl och ovanpå, med folie emellan, läggs glödande kol. Förrutom när det gäller maesel, den torra tobaken som är betydligt starkare och mer lik cigarettrök. Den kräver ingen skyddande folie, utan glöden läggs direkt på tobaken.

När man suger i sig röken dras den uppifrån och ner genom vattnet, som fungerar som filter, och ut genom slangen och munstycket. Magiken och bubblandet kommer sig av att luften tvingas ner eftersom det annars skulle skapas ett vakuum när man suger ut luften ur glasflaskan.

Mycket kan gå snett

Det hela är väldigt enkelt om man bara har turen att få en bra hokka, men det är inte alltid fallet. Och då finns det många saker som kan ha gått snett på vägen, så att vattenpipan inte blivit bra. Dels finns det risken att slangen eller röret är blockerat, så att man inte får i sig någon rök. Men det vanligaste problemen beror på att mannen som förbereder shishan på kaféet inte gjort ett bra jobb. Två saker kan fallera här: Tobaken eller glöden.

Själva tobaken kan vara av väldigt olika kvalitet och smaksättningen kan hålla i sig olika länge. Är det rikigt bra kvalitet så varar smaken länge och röken känns lätt och luftig. Men inte bara kvaliteten utan även hanteringen av tobaken är avgörande. För lite tobak, och shishan tar slut nästan direkt. Är tobaken istället för hårt ihoptryckt i lerkärlet så blir det tungt att suga i sig röken.

Det mesta hänger på glöden

Glöden är nog ändå det vanligaste problemet och den stora anledningen till att folk inte bara sitter hemma och röker vattenpipa. Glöden måste underhållas hela tiden och bytas ut. Helst ska ens hagar (ett fyllt lerkärl) renas från askan genom att man tar upp den och blåser ut (åt fel håll) allt som ramlat ner bland tobaken. Annars börjar shishan efter en stund smaka just bränt. Men man behöver också rätt mängd glöd. För lite gör att man bara sitter och suger i sig luft, för mycket glöd ger en hostattacker.

Mitt stamställe är smutsigt

Så var kan man få den bästa shishan i Kairo? Jag har provat vattenpipa på så många olika ställen, men kommit fram till att de aldrig håller samma kvalitet från en dag till en annan. På ett och samma ställe kan det variera väldigt mycket. Och det oberoende om det är ett fint och dyrt ställe eller ett billigt hak ute på trottoaren.

Mitt favoritställe har blivit Taqaiba bakom Tawabit-teatern i närheten av Talaat Harb-torget. Det är inte helt enkelt att hitta eftersom det varken finns skylt eller egentligt ”kafé”. Det är bara lite plaststolar utställda i en gränd utan asfalt. Men det har blivit mitt stamställe och nu behöver jag inte ens beställa, det räcker med att jag sätter mig på en stol så får jag en äppelshisha och ett glas nypressad citronjuice inom någon minut. Det har blivit min stående beställning och alla som jobbar på Taqaiba känner mig så väl att berättar när mina vänner var där senast, om de inte är med mig.

Mest rök för pengarna

Och här byts hagarn ut ofta, det betyder att trots att kvaliteten inte är den bästa så får man en ny fräsch laddning kanske två-tre gånger under en sittning. Därför brukar min slutnota på Taqaiba hamna på 4,50 LE (cirka 6 kronor) för två hagar och ett glas lamon.

Men på finare ställen kan en hagar kosta 20 pound och dessutom tillkommer kostnaden för lei (plastslang) och efter att skatt och serviceavgift lagts på kan det kosta så mycket som 38 LE. Men det är som sagt ingen garanti alls för att det smakar bättre.

Så som den missbrukare jag blivit går jag på det billiga stället där jag får mer kvantitet för pengarna...

  • Comments(2)//blogg.kvinnapavift.se/#post65

Vem är den där Carl Gustav?

turismPosted by Christina 08 Apr, 2009 16:51
Nنr folk smهpratar med en نr det inte konstigt att en av frهgorna blir: ”Var kommer du ifrهn?”
Det mنrkliga نr att mitt svar ”Sverige” ofta mِts av reaktionen ”Ah, Carl Gustav!”
Jag har نnnu inte fِrstهtt vad Carl Gustav gjort fِr att bli sه kنnd i Egypten.


Det نr oftast taxichauffِrer som fهr chansen att prata med mig. Taxiresor kan ta nنstan hur lهng tid som helst hنr i Kairo. Pه grund av trafikkaoset och eventuella olyckor pه vنgen kan man bli sittande i kِer som kنnns oنndliga.
De tider som نr vنrst نr, tja, nنstan hela dygnet. Klockan tvه pه dagen slutar offentliga tjنnstemنn sina jobb, sه frهn tvه och ett par timmar fram نr det tjockt i trafiken. Det betyder att nنr privatanstنllda slutar vid fem, sex eller sju sه hakar de pه den trنngsel som redan finns. Att folk sedan نr ute mycket senare pه kvنllen نn hemma gِr att trafiken kan krypa fram i snigeltakt sه sent som vid midnatt. Lugnast نr det otroligt nog pه morgonen, vid nio kan samma resa som pه eftermiddagen tar en halvtimme ta tio minuter. Allt detta beror pه att Kairo نr byggt fِr en brهkdel av de cirka 25 miljoner som bor hنr nu. Och trots viadukter och autostrador sه fهr inte alla bilar plats.

Jag bombarderas med frهgor
Sه nنr man blir stهende en halvtimme i en bilkِ tar taxichauffِrerna tillfنllet i akt att prata, precis som de gِr hemma. Hنr kan de oftast inte mer نn ett eller tvه ord engelska och ibland kan jag se hur oroliga de نr fِr att de inte ska kunna fِrstه vart jag vill. Nنr jag bِrjar prata arabiska skiner de upp och pustar ut – sen kommer bombardemanget av frهgor. Var نr jag ifrهn, vad gِr jag i Kairo, hur lنnge har jag bott hنr, نr jag gift, har jag barn, jobbar jag, studerar jag, hur gammal نr jag, vilka sprهk kan jag, bor min mamma och pappa hنr etc etc.
De flesta frهgor نr varken komplicerade eller kontroversiella, sه jag svarar artigt och ser det som ett bra tillfنlle att ِva pه sprهket (det hنr gنller de trevliga chaffisarna, de andra skنller jag ut).

Vad heter Egyptens president?
Men det نr svaret pه en frهga som kan vنcka en mنrklig reaktion. Det نr min nationalitet, som verkar vara sه viktig. Nنr jag berنttar att jag نr svenska leder det alltid till berِm ِver hur trevliga svenskar نr. Jag skulle inte tillmنta det nهgon betydelse om det inte var fِr att jag flera gهnger ocksه fهtt reaktionen ”Carl Gustav”. Fِrsta gهngen fِrstod jag inte alls vad taxichauffِren menade sه han tvingades fِrklara ”Visst heter er kung sه?”
Jo, visst heter Sveriges kung Carl Gustav, men hur kommer det sig att Egyptens taxichauffِrer har koll pه det?
Hur mهnga svenskar vet vad Egyptens president heter? (Fِr er som rodnar igenkنnnande hنr نr rنtt svar Hosni Mubarak.)
Eller kنnner till nهgot egyptiskt fِretag, sهngare eller fotbollsspelare fِr den delen...
Det نr nنmligen nهgra av de saker de brukar rنkna upp efter den kنnde Carl Gustav: Volvo, Ericsson, Abba, Nobel, Ibrahimovic.

Kenneth Andersson och Anna Lindh

Ibland frهgar de om Sverige har Euro som valuta, fِr visst نr vi med i Europeiska Unionen?
Och visst نr det Sverige, Norge och Danmark som utgِr Skandinavien?
Och svenska sprهket, نr det likt tyska?
Jag upphِr inte att fِrvهnas ِver all denna kنnnedom om ett litet land lهngt bort i norr, som Egypten varken haft nهgra stِrre fِrbindelser - eller konflikter - med.
Det finns till och med de som minns Kenneth Anderssons lِjliga mهlgest frهn 1994 och de som undrar varfِr Anna Lindh blev mِrdad.

Fanns Carl Gustav pه ett skolprov?
Vi pratar inte om den utbildade medelklassen, utan om vanliga taxichaffisar, som نndه vet sه mycket om just mitt land. Naturligtvis tvingas tredje vنrlden ha bنttre koll pه fِrsta vنrlden نn tvنrtom - men vad Carl Gustav gjort fِr att bli ihهgkommen kan jag inte fِrstه. Sjنlv kan jag rنkna upp Idi Amin, Ceaucescu, Pinochet, Nehru, Pol Pot, Franco och en rad andra statsِverhuvuden som satt sina namn i historiebِckerna av mindre trevliga skنl. Men av dagens namn نr det fه jag kan utanfِr Europa eller Mellanِstern (mitt specialomrهde, sه det vore konstigt annars). Bara kنndisar som Obama, Castro, Chavez och Mugabe har fastnat.
Men vad har Carl Gustav gjort?
Min enda rimliga fِrklaring نr utbildningssystemet hنr. Det gynnar utantillنrning, och fِrmodligen hade deras skolbِcker ett stycke om Sverige, dنr det nنmndes att vi نr en monarki och att kungen heter just Carl Gustav.
Tنnk om jag mindes vنrldens alla statschefer frهn mina skolbِcker...

  • Comments(2)//blogg.kvinnapavift.se/#post61

Jag känner mig som Nicole Kidman

turismPosted by Christina 01 Apr, 2009 16:30

Tre unga tjejer med färgglada slöjor och tjocka lager smink står och fnittrar bakom ryggen på mig.

Till slut tar den ena mod till sig och tilltalar mig.

- Får vi ta en bild tillsammans med dig? undrar hon och tre ansikten strålar mot mig.

Jag står och tuggar i mig en falafel utanför ingången till amerikanska univeristetet och väntar på en kompis. I vanliga fall gillar jag inte att bestämma tid ute på gatan eftersom det drar till sig män som getingar kring en saftflaska. Men den här vännen brukar alltid vara i tid, och mycket riktigt kommer hon bara sju minuter sent (vilket med egyptiska mått mätt är att vara överpedantiskt nog med tid...).

Men de här tre tjejerna är snababre än männen och jag kan inte säga nej till en sån önskan. För vem är jag att vägra låta mig fotograferas? Så mobilerna åker fram och slöjorna rättas till när de sedan ställer upp bredvid mig för att föreviga minnet.

Tror jag är kändis...

- Va? Jag lämnar dig ensam några minuter och du har redan skaffat nya vänner? utbister min kompis med ett skratt när hon kommer och ser mig fullt upptagen av att posera.

Hon lyckas rädda mig från tjejerna som avundsjukt blänger efter den egyptiska tjejen som lyckats bli kompis med en västerlänning. Eller det är i alla fall vad jag tror att de tänker. Helt på det klara är jag inte.

- Varför vill folk alltid ta foton tillsammans med mig? undrar jag och berättar om att par andra incidenter för min kompis.

- Ingen aning. Kanske tror de att du är en skådespelerska eller sångerska, eftersom du har blont hår. Är det inte kul att bli behandlad som en kändis?

- Men vad gör de med fotografierna sen?

"Hey, Nicole"

Min kompis fortsätter att retas, men senare på kvällen händer ytterligare en sak som får mig att undra.

Jag går med ett några vänner på väg för att röka vattenpipa och vi tvingas tränga oss förbi ett helt gäng grabbar som står och hänger i ett gatuhörn. Naturligtvis försöker de få uppmärksamhet, som alla män här, genom att sina höga hyssjande ljud och ett och annat tillrop. Sen blir de tysta och viskar sinsemellan, tills en av dem ropar efter mig.

- Hey, Nicole Kidman, Nicole Kidman!

Jag och mina vänner skrattar åt det när vi väl kommit fram till kaféet, men jag kan fortfarande, efter mer än två månader, här inte riktigt förstå.

Jag minns att alla stirrade på mig när jag var i Kina, fast där är de så artiga att de inte säger något. Och på många andra ställen på jorden är jag så uppenbart en utlänning att det drar blickarna till sig. Men ingen annanstans har det hänt att både kvinnor och män kommit fram och velat bli fotograferade ihop med mig. Jag vill vara trevlig och säger oftast ja, men inte till män om jag är ensam.

Har alla blivit mina vänner?

Det betyder att jag vid det här laget ler i massor av mobiler och är sparad på massor av digitalkameror. Om jag hade haft alla dessa bilder själv skulle det ha sett absurt ut. Jag bredvid massor av olika egyptier.

Jag skulle kunna åka hem och visa upp bilderna och påstå att jag skaffat mig hundra vänner här. Fast det skulle naturligtvis ingen tro på...

Det måste vara så det känns att vara kändis och konstant bli stirrad på eller stoppad på gatan. Som tur är ska jag resa tillbaka till Sverige snart, och återgå till mitt anonyma liv. Och skulle jag få för mig att påstå att jag är lik Nicole Kidman så kommer mina vänners skratt ta mig tillbaka ner på jorden.

  • Comments(1)//blogg.kvinnapavift.se/#post54
Next »