allmäntPosted by Christina 16 Apr, 2009 12:14After almost three months here in Egypt I don’t feel like leaving at all!
Aeiza aoud hina lakin mish mumik aeshan alshoghel bitai…
I will remember you all and hopefully come back very soon.
This is what I remember the most, and some of many reasons why I will miss every single one of you:
A – for his true friendship, for dancing tango with me and for showing me the alternative scene.
W – for our chats at Taqaiba, for her hard studying and for letting me into her life.
S – for her brave political activism and for sharing her thoughts and tears with me.
A – for our chats at Taqaiba, her intricate love life and for her frankness and humour.
D – for opening her house to me, letting me know all her friends and for making me feel very special.
R – for her beauty and shy kindness and for driving me home in the nights.
K – for his way of saying Eshtat while smoking hashish and for being an Egyptian Che Guevara.
M – for her translations when I was in need, our coffees at Costa and for rescuing me when I fainted.
S – for her caring ways and for trying to teach me belly dancing.
L – for being such a creative and ambitious woman despite all her restrictions.
M – for his helpfulness and always being there for me.
N – for showing me that veiled women can be cool, funny, smart and rebellious and for helping me get a golden memory.
D – for being a bit crazy and for taking me on nightly escapades.
A – for his eyes on me and for being a gentleman.
H – for her cool and cruel way of turning down the real Madonna and for being herself 100%.
M – for her frankness when it came to talking about sex.
M H – for always welcoming me at his hashish drenched place and for his brave work for the freedom of speech.
M – for being a true artist and for his cool hairstyle.
N – for his help in studying and for taking me to a crazy party when I needed it badly.
D – for her broken heart and her true shyness.
M – for his cruel joke with A and for driving me home.
And again S, D, D, D, D, R, L, H, N and S for inviting me into your cool gang and for all the shisha we smoked together at Strano.
allmäntPosted by Christina 15 Apr, 2009 15:47Den som har fördomen att egyptier är hetsiga, dramatiska och skriker mycket,
har faktiskt inte helt fel.
Men efter snart tre månader här i Kairo har jag en diagnos. Det sitter inte
i blodet utan i svetten. Staden är så påträngande att den öppnar ens porer och
kryper in.
Det är inte bara luften man andas utan allt runt omkring som går en på
nerverna.
Som ett barn som drar i mammas kjol hela tiden, en fluga som envisas med
att landa på ens näsa för femtioelfte gången, en kran som droppar eller känslan
att springa mot strömmen.
Det går inte att komma undan, staden är där hela tiden, den håller en vaken
om nätterna och torterar en med oljud, hetta och trängsel om dagarna.
Jag har blivit smittad av Kairo. I början oroade jag mig för att dra på mig
Tutankhamuns hämnd och tvingas sova på toaletten. Men trots allt äckligt
kranvatten jag hällt i mig och alla kackerlackshak jag käkat på så har min mage
mått fint. Det jag missat är att jag drabbats av något annat istället: Kairosyndromet.
En djurisk ilska bubblar fram
Det smyger sig på och trots de uppenbara symptomen så är en del av
syndromet att man inte har tid att stanna upp och ta ett djupt andetag och se sitt
eget beteende.
Hemma är jag en väldigt lugn och sansad person, som ibland till och med har
för långt till ilska. Jag tänker innan jag talar och kan nog till och med bli
sedd som känslokall av många. De människorna skulle bli chockade om de såg mig
här i Kairo.
Helt plötsligt kan en djurisk ilska bubbla fram, jag skriker högt, kastar
upp taxidörrar i full fart om chaufffören inte kör den väg jag vill, jag kan
vända mig om, sätta händerna i sidorna och utnyttja mitt fulaste ordförråd mitt
på gatan om någon man stör mig.
Känslornas berg-och-dal-bana
Men det är inte bara ilska och aggressioner som kommer upp till ytan här,
alla känsloyttringar förstärks som solen genom ett förstoringsglas en sommardag,
tills man börjar brinna.
Alla nerver ligger utanpå kroppen, alla känslor väntar på minsta lilla
tillfälle för att hoppa fram. Det är som att befinna sig på ett tivoli; ena
stunden är det spöktåget, nästa tur är i berg-och-dal-banan och efter det bär
det direkt iväg till lustiga huset med en sockervadd nertryckt i halsen. Jag
skrattar så att jag kiknar, får kramp i magmusklerna och träningsvärk i
kinderna. Stunden senare kan jag gråta.
Jag började med en örfil
I går var jag ute med mina vänner. Vi gick till Latex, en nattklubb i
botten av Nile Hilton, och dansade. Naturligtvis hade vi hur kul som helst. Men
när en snubbe kom fram till mig brusade jag direkt upp och trots att han bara
frågade något i stil med vad jag hette och var jag kom i från så tyckte jag att
han var för närgången och försökte träffa honom med en lavett. Tyvärr hade han
vanan inne och fick upp en hand som skydd.
Men när örfilade jag senast upp en man i Sverige? Inte detta årtusendet i
alla fall.
Som en konstant tonårsfylla
Efter att ha skakat rumpa i ett par timmar tog jag en paus och satt och
pratade med en av mina nära vänner här. När hon blev påmind om att jag ska resa
hem strax började tårarna spruta – på oss båda. Så där satt jag på en nattklubb
i Kairo och grät så att kroppen hoppade. Det låter som tonårsfyllorna, då
hormonerna bubblade i en och man inte kunde hantera alkohol, men allt detta
skedde i nyktert tillstånd och det är länge sedan jag var tonåring.
Min metamorfos från lugn och moget övervägande till kaotiskt hetsig och
galen är förhoppningsvis möjlig vrida tillbaka. Kanske är motgiftet något så
enkelt som ett glas Stockholmsvatten. ”Världens bästa vatten” kan nog
återställa vem som helst till en kall och stressad svensk.
turismPosted by Christina 14 Apr, 2009 16:32Även om det är överkurs att lära sig språket innan man reser hit (inte ens mina år på universitetet hjälper mig alltid) så finns det några bra tecken och gester att lära sig.
Folk är vänliga här och använder kroppsspråket mycket, men det finns några små skillnader mot hur vi vinkar och viftar hemma.
Här är ett litet minilexikon för att prata med tecken och gester så att du blir förstådd i Egypten.
”Vänta lite”
Det här är en av de vanligaste gesterna, som man tröttnar på eftersom det känns som om man måste vänta på någonting hela tiden. Alla fingrarna på ena handen hålls i hop vid fingertopparna och med handflatan upp låter man själva handen gunga upp och ner. Problemet är att det inte finns någon tidsintervall för betydelsen av den här gesten. Den kan betyda två sekunder, men den kan lika väl betyda flera timmars väntan.
Det skumma shyshjandet
Vill man påkalla någons uppmärksamhet så används det i mina öron mycket märkliga shyshjandet. Det låter snarlikt serietidningarnas ”Psst”, men mer ZhZhZh, som när man silar luften genom tänderna. Det är som en blandning av att kalla på en katt och att försöka få någon att tystna. Först trodde jag bara att det var männen på gatan som gjorde det med mig som en egyptisk variant av att vissla. Men när även mina kvinnliga egyptiska vänner använder detta ljud för att exempelvis beställa mat på en restaurang, så förstår jag att det inte är så sliskigt som jag först trodde.
Kom hit – gå!
Ett annat sätt att påkalla uppmärksamhet är naturligtvis att vinka. Men när man vinkar till sig någon gör man inte riktigt som hemma, där det naturligaste är att hålla fram handen och böja fingrarna fram och tillbaka, antingen alla eller bara långfingret. Här gäller alla fingrarna, men viktigare än så är att hålla handflatan neråt. Samma sak gäller när man vill vifta bort någon. En svepande rörelse med handen, men alltid med handryggen upp. Mina vänner har förklarat att det anses som oförskämt att visa handflatan, ungefär som det anses ofint att visa fotsulan.
Nä, med huvudet
Ett smackande ljud med tungan kombinerat med en nick med huvudet rakt upp, så att man liksom sticker fram hakan, betyder ”Nej”. Ibland räcker ljudet för att ge en nekande betydelse och ibland huvudrörelsen. Men själva rörelsen ska inte misstas med en jakande nickning, som ser ut precis som i Sverige. Att nicka nej är en enda rörelse, inget upp och ner för då förvandlas det till ett Ja.
Notan, tack!
Eftersom det går att be om ”tshiick” (check) för att få notan på en resaturang är detta tecken överkurs. Men tecknet kan användas i fler sammanhang som har att göra med papper och då är det bara att variera storleken på det tänkta papperet. Båda händerna ska vara öppna och raka. Ena handen hålls upp som ett papper och den andra handen ”skär” över den med fingrarna ihop och lillfingret ner. Är pappret större eller viktigare kan handen skära längre ner, vid handleden eller nere på underarmen.
Retstickan
Hemma sticker barnen fram händerna framför nästan och viftar med fingrarna för att retas, eller håller upp händerna och vinkar med tummarna vid öronen.
Här ser ”Retstickan” helt annorlunda ut. Ena handen hålls knuten och den trycker ner med en malande rörelse i den andra öppna handen. Det kan kombineras med att sticka ut tungan - och blir på så sätt inte speciellt svårt att förstå.
En eller två?
Folk räknar på olika sätt när man använder fingrarna och även hemma kan det vara individuellt vilket finger man börjar med, tummen, pekfingret eller lillfingret. Här verkar alla börja med pekfingret. Så om man vill ha en sked socker i teet så gäller det att sticka upp pekfingret rakt upp, hålla ihop de andra fingrarna och vända handryggen mot den man tilltalar.
När man å andra sidan räknar antal så startar man inte med en knuten hand och fäller upp ett finger för varje sal som räknas. Här verkar folk börja i andra änden, med handen öppen och lyft mot himlen och sedan viks finger efter finger in.
Mycket eller lite?
Hemma mäter vi saker mellan tummen och pekfingret. Här sticker man upp pekfingret och mäter med samma hands tumnagel ut hur mycket man vill ha. Sätter man nageln vid fingertoppen betyder det ”pyttelite”, men sätter man den nere vid första leden på fingret så betyder det en halv, av vad det nu är man diskuterar. Det kan vara en halv portion eller en halv pund.
Handen på hjärtat
Att tacka nej till något, exempelvis en tredje tårtbit eller ett femte glas te, görs enklast genom att helt enkelt lyfta höger hand till hjärta. Då räcker det att säga tack för att värden ska förstå att man inte inte vill ha mer. Precis som hemma förstås ett ”Tack” som nekande, inte som på engelska där ”Thanks” tas som en uppmaning att fylla på teglaset.
Ögonens höga värde
När någon pekar precis under sina ögon, först det ena och sedan det andra, är det inget hotfullt i stil med ”Jag ser dig”, som man kanske skulle kunna tro. I stället är det en gest som ska visa på något som är oerhört dyrbart för en, ögonen och synen. Det kan fungera som ett löfte, ungefär som att svära vid sin moders grav, fast här är det ögonen som är det yttersta tecknet för något värdefullt.
allmäntPosted by Christina 13 Apr, 2009 15:23- Kolla där, vilken dubbelmoral, säger Ahmed och kan inte släppa blicken från kvinnans runda bak som accentuerats genom att hon har en tajt kjol och ett brett skärp över höften.
För varje steg hon tar rullar hennes höfter och baken svänger lockande fram och tillbaka.
Problemet sitter inte där, utan betydligt högre upp. Kvinnan är nämligen muhaggaba, beslöjad.
Det finns många olika sorters huvuddukar, slöjor, sjalar. Här finns de svartklädda med täckt ansikte och svarta handskar, allt för att inte visa en millimeter hud.
Men de är inte särskilt vanliga. Det är däremot glittersjalarna i regnbågens alla färgen som snitsigt skulpterats på huvudet så att det är vackrare än vilken frisyr som helst. Ibland kan de vara prydda med en flätat tyg eller draperade i flera lager så att det ser ut som teaterridåer kring ansiktet. I princip alltid matchar sjalen resten av kläderna.
”Jag skulle förbjuda slöjan”
- Ja, men hennes familj kanske inte låter henne ta av sig slöjan... så det är hennes sätt att göra motstånd, försöker jag försvara kvinnan som vi sitter och betraktar genom fönstret.
Men Ahmed ger sig inte, han påstår att han inte har någon respekt för kvinnor som försöker låtsas att de är religiösa och fina, samtidigt som de, enligt honom, klär sig och beter sig slampigt.
- Om jag blev president skulle jag förbjuda slöjan, säger Khaled.
sedan inser han att det presidentskapet inte skulle bli såväl mottaget bland folk.
- Efter en dag skulle jag förmodligen bli mördad, men ändå...
Minikjolar och hårsvall a la 70-tal
Slöjan väcker starka reaktioner här, men det har inte alltid varit så. Jag minns min egen förvåning när jag såg en film från den berömda sångerskan Umm Kulthums begravningståg. Hon dog i mitten av 70-talet och var älskad över hela Egypten så cirka tre-fyra miljoner människor följde hennes kista genom Kairo. Filmen visade folkmassorna som strömmade fram läns boulevarderna, i en timme traskade folk förbi kameran. och överallt gick kvinnor i dåtidens senaste mode, kortkorta kjolar, små tröjor eller skjortor med typiskt långa kragsnibbar. Och naturligtvis upptuperade frisyrer, som tagna ur de gamla tidningarna som brukade ligga hos frisören när jag var liten. Men inga sjalar.
Förbättrar ryktet
Sedan dess har det hänt en hel del med modet. Hemma har 70-talet kommit tillbaka och försvunnit ett par gånger redan. Här har modet tagit en religiös riktning.
Men när en kvinna väl satt en sjal om håret verkar det vara fritt fram för henne att klä sig hur hon vill i övrigt.
- Nu sminkar jag mig inte så mycket och jag har alltid mer täckande kläder, säger Weeam som fattat beslutet att ta av sig sjalen.
Ett beslut som betyder att hon numera måste komma hem tidigare på kvällen än förut och att hon måste vara mer aktsam på hur hon beter sig. Risken för illasinnat skvaller och ett dåligt rykte hänger därför mer ihop med att hon inte har en bit tyg över håret än en hennes verkliga beteende.
Ett hån mot religionen?
Detta gör att kvinnor väljer sjalen oberoende av deras religiositet och det är just detta Ahmed sitter och irriterar sig över.
- Jag respekterar kvinnor med full higab, det är deras religiösa beslut. Men kvinnor som samtidigt vill se sexiga ut hånar religionen.
Ahmed är knappast konservativ, tvärtom skulle han säkert hellre vilja se kvinnan med den läckra baken utan slöja.
Själv känner jag mig ofta som en blek liten könlös pojkflicka klädd i säckiga kläder bredvid alla dessa muhaggabat. De bär mer smink i ansiktet än jag någonsin haft i mitt badrumsskåp och kläderna är så avslöjande tajta att jag blir generad. Vad är det för mening med slöjan om man samtidigt visar bröstvårtorna?
